En otrolig känslomässig bergodalbana har det varit idag. Började med att jag verkligen inte vill gå upp ur sängen, så det blev många snoozningar innan jag lyckades masa mig upp ur sängen. Panikpluggade lite ekonomi medan jag åt frukost och sminkade mig. Halvsprang till bussen och fortsatte mitt panikpluggande på den (för en gångs skull) halvtomma bussen. Det var dessutom den trevliga busschauffören som körde idag (han säger alltid "god morgon" till alla som kliver på och när vi kommer fram till slutstationen önskar han alla en trevlig dag och talar om hur kollektivtrafiken går för tillfället och vilket väder det ska bli under dagen). Hur som haver kom jag i alla fall fram till skolan till slut, gick till mitt skåp och så tog jag av mig jackan.. Gissa då vad jag märker? Min älsklingsberlock hade trillat av halsbandet! Kedjan hängde öppen runt halsen! I panik kollade jag runt där jag stog, men ingen berlock i sikte! I mitt frenetiska letande lyckades jag även ha ut mina nycklar på golvet och då gick givetvis min larmbricka till huset sönder också.. Lyckat.. Jag var i alla fall tvungen att samla ihop mig och gå och skriva provet. Det gick ju givetvis inte heller bra.. "Hur viktigt är det egeeentligen att balansräkningen är balanserad", jo ganska så viktigt...

Efter provet skulle jag möta (L) på Gullmarsplan.. Gissa vad jag upptäcker när jag ska ta på mig ytterkläderna?! Jag har lyckats tappa mina vantar! Mina nya fina vantar som jag fick av mamma för att mina gamla älsklingsvantar försvann (blev stulna!). Förhoppningsvis är de i vanthimlen och myser med Bob. Jag har dock hört att de kommer tillbaka ibland :)

Skoldagen fortsatte med långa lektioner som försvann ganska fort trots allt. Och helt plötsligt satt jag på bussen påväg hem igen. Gick samma väg tillbaka som jag tog till bussen imorse för att se om jag hittade min älskade berlock. Men inget silverglimmande så långt ögat nådde... Lite nedstämd kliver jag innanför dörren hemma och kollar runt lite på golvet i ett sista förtvivlat hopp att återfå min gamla livlina. "Letar du efter något, har du tappat något?" frågar mamma. "Ja" svarar jag med gråten i rösten. "Vilken tur för dig att du har en uppmärksam pappa som såg vad som låg precis vid ytterdörren imorse" säger hon då och tar fram min älskade berlock!! Förstå lyckan! Så fantastiskt!